Jag grät i dag

I morse vaknade jag till en ljuv doft av scones. Min fru hade smugit upp och bakat och stått i. Jag hade bara att sätta mig vid dukat frukostbord och frossa och läsa Dagens Nyheter. En sån lyx! 

Senare på förmiddagen satte jag på tv:n och slungades rakt in i en tätklunga av skidskyttar. De närmade sig sista skyttet på sista tävlingen i världscupen. Fyra eller fem tjejer gled in på skjutstadion och drog av sig gevären. 

Det blinkade rött till höger och vänster på tv-skärmen, men jag fokuserade bara på Helena Jonssons skjuttavla. Skjut då! tänkte jag. Men hon sköt inte. Jag kramade min högra tumme, pulsen gick upp. Och upp. Skjut då, människa! Jag stirrade mig vindögd på skjuttavlan och krossade sånär tummen. 

Den första svarta pricken försvann. Ja! Lika sakta sköt hon bort svartprick efter svartprick tills bara en återstod. Jag såg för min inre syn hur tavlan färgades röd, som av en snabb och våldsam blödning. Men inget hände. Den sista svarta pricken till vänster stod stoiskt kvar. De andra åkarna lämnade skjutvallen en efter en. Helena var den enda från tätklungan som var kvar. Och den svarta pricken. 

Jag kände hat mot den svarta pricken. Jag hatade den tills Helena Jonsson sköt den rätt i nyllet. Då skrek jag. Och älskade den snövita rundeln som ersatt den svarta. 

När Helena Jonsson stavade i mål som tvåa, var mina ögon blöta. När Kati Wilhelm kom i mål som sexa och Helena Jonsson var världscupsegrare, sa jag till min fru: nu grinar jag lite. Då bakade hon en sockerkaka.

Här skjuter Jonsson hem vc-titeln