Hur ska jag hinna tvätta, storhandla och laga middag för tio?!
Varför skulle just jag missa tentan med ett ynka poäng?!
Då och då känns Livet extra trögt. Vad jag än tar mig för så verkar det skita sig, som om någon kastat en förbannelse på mig. Jag blir mer och mer håglös för varje motgång. Trött och sur. Det är ingen idé att ta sig för något över huvud taget, det går ändå åt skogen.
Men jag tror att jag hittat något som kan inspirera mig att kämpa på och inte låta mig slås ned så hårt av mina motgångar. Något som kan få mig att orka och våga ta mig an utmaningar som verkar lika ouppnåeliga som att bestiga ett taggtrådsklätt Kebnekaise. Eller i varje fall laga punkan ge mig ut på en cykeltur igen.
Detta inspirerande något är en människa som inte givit upp, trots att hon har blivit motarbetad å det grövsta. Och bara tanken på vad hon åstadkommit fyller mig av energi och hopp. Ett ögonblick tycker jag mig till och med höra Gundes hurtiga skrik: Ingenting är omöjligt! Men där går gränsen, det finns visst saker som är omöjliga, men de är långt färre än jag tror.
Så nästa gång du tycker livet känns som en enda lång uppförsbacke, rekommenderar jag att du läser om Victoria Webster. Hon är cp-skadad men gav sig f-n på att hon skulle bli läkare. Förhoppningsvis kan hon gjuta lite jävlar-anamma även i dig.
